Om du är musikintresserad har du säkerligen hört talas om olika typ av tonskalor. Två av de vanligaste tonskalorna är dur och moll. De har blivit så vedertagna att de till och med har inkorporerats i vårt dagliga språk. Vi kan exempelvis säga ”en kväll som gick i moll” och mena att det var en dyster afton. Anledningen till det är inte helt lätt att förstå för den som saknar utbildning i tonskalor. Med bättre förståelse om musik går det också enklare att förstå språkliga uttryck – och det bidrar ofta till trevligare musikaliska upplevelser.
Varje skala börjar med en tonart som skalan senare härleds ur. På så sätt är musiken symmetrisk eftersom varje skala står i nödvändig relation till sin tonart. Om du tar en tonart kan du sedan räkna ut hur skalan blir. Vad skalan blir beror på tonarten, vilket gör att det finns en F-skala, G-skala och så vidare. När det gäller dur är C-durskalan den vanligaste tonskalan. Om du exempelvis spelar på ett piano kan du notera att de vita tangenterna motsvarar tonerna i en C-durskala. Skalan innehåller bara det som kallas stamtoner.
Skillnaden mellan dur och moll kan vara svår att precisera i musikaliska termer, men den brukar vara enkel att identifiera även för vanliga lyssnare i musiken. Låtar som går i dur har ofta en upplyftande karaktär med glädje och upprymdhet som vanliga teman. Det smittar i regel av sig på texten som i många fall korresponderar med känslan som musiken framkallar. Det gör att en låt i dur oftare har en text som framkallar hopp och lycka, men det finns förstås många exempel på låtar där kontrasten är påtaglig.
Moll har ofta en mer nedstämd karaktär. Det är ett tonsläkte som är vanligt att använda vid låtar med sorgsnare budskap. Låtar som går i moll kan också ha ett lägre tempo eftersom den saknar den upplyftande funktionen som finns i dur. Många artister har dock valt att experimentera med dur och moll för att skapa sina egna kombinationer och försöka hitta rätt i sin musik. Dur och moll är centrala begrepp som musikstudenter får lära sig på grundnivå.